Historia: Pinnpojken och Södermalm

Denna sida visar utdrag från en större berättelse av Marianne Hellström, som bott i kvarteret sedan 1968. Den skrevs till 50års-jubiléet av kvarteret.


När styrelsen efterlyste bilder och information om kvarteret Pinnpojken så tänkte jag att eftersom jag bott här sedan huset byggdes så skulle jag väl kunna bidra med något. Jag var ju dessutom med och bildade bostadsrättsföreningen och ingick i den första styrelsen efter det vi övertagit fastigheten från Svenska Bostäder år 2009. Som den gamla lärare jag är vill jag också förmedla lite kunskap inte bara specifikt om vårt kvarter utan lite mer om Södermalm från då och nu.

1967. Utsikt från Skattehuset. Skånegatan västerut. Nuv. Rosenlundsparken. Bild från Stockholmskällan

Historia

För tiotusen år sedan började inlandsisen dra sig tillbaka och landhöjningen gjorde att Söder bildades som en ö till Brunkebergsåsen. Södermalm kallades därför Åsön.

Mitt på ön låg en insjö, senare kallad Fatburen. Genom utdikningar som gjordes på 1600-talet för att dra fram bl a Götgatan blev Fatburen en stillastående pöl, ett riktigt träsk, som inte var särskilt nyttigt för söderborna. Fatburen fylldes igen på 1850-talet och där byggdes Södra Station som var Stockholms första järnvägsstation.

Långt in på 1900-talet var Söder en utpräglad arbetarstadsdel med bryggerier, mekaniska verkstäder, varvsindustri, fabriker och en mängd olika småhantverkare.

Bryggeriarbeterskor arbetar vid en sköljmaskin vid Münchenbryggeriet. kring 1895-1910. Bild från Stockholmskällan

Bostadsnöden i Stockholm i början av 1900-talet

Kring sekelskiftet 1900 rådde det svår bostadsbrist i Stockholm. Trots att en byggnadsstadga och en byggnadsordning hade tillkommit för att förbättra bostadsvillkoren ledde den stora befolkningstillväxten till ökad bostadsmisär. Till följd av den industriella revolutionen och den därmed förorsakade inflyttning till Stockholm nästan fördubblades folkmängden i Stockholm, från 168 000 till 300 500 personer mellan 1880 och 1900. Staden var helt oförberedd på denna anstormning och under den värsta krisen på 1800-talets slut ordnades provisoriska bostäder i övergivna fabriker, kaserner, gymnastiksalar och sjukhus. En sådan nödbostad kunde vara ett med brädor avgränsat och upptill öppet bås, men det var ändå bättre än ett kritstreck på golvet och ett draperi som fick markera ”bostaden”.

Nödbostäder uppförda 1917, Kvarteret stativet. Fotograferat innan rivningen 1964. Från Stockholmskällan

Tillfälliga bostadsbyggnader av trä

År 1918 antog riksdagen ett förslag att ge statliga och kommunala bidrag till byggandet av ”tillfälliga bostadsbyggnader av trä” i de värst drabbade svenska städerna. I Stockholm byggdes under åren 1917– 1924 cirka 2 500 sådana nödbostäder.

Köket i nödbostad i Kvarteret Tumstocken, Stativet (med Pinnpojken)

I kvarteren Tumstocken och Stativet (där även Pinnpojken ingick) byggdes 1917–1918 ett av Stockholms större områden med nödbostäder, 188 ettor med kök på cirka 30 – 40 kvadratmeter och 22 rum utan kök på cirka 13 kvadratmeter. Kallvatten, avlopp, gas var indraget och man eldade i vedspis. Runt boningshusen fanns uthus, där det fanns torrdass, vedbodar och tvättstugor. I tvättstugorna fanns stora sköljkar som man använde till ”lördagsbadet”.

För stadsplaneringen och utformningen stod arkitekt Gunnar Asplund. Stadsplanen var ovanlig för sin tid och bestod av åtta lamellhus i två våningar ställda vinkelrätt mot en lång, svängd bostadslänga, även den i två våningar. Fasaderna var målade i röda, gula och gröna nyanser. Det hela gav ett idylliskt intryck av småstadsatmosfär men husen var ytterst enkla i utförande och standard. Ändå lyckades Asplund att skapa en ombonad, småskalig kvartersbebyggelse kring grönskande gårdar.

En eldsvåda i mars 1965 förstörde stora delar av kvarteret. Där bygges sedan området kring Tideliusgatan och Rosenlundsparken.

Miljonprogrammet

Under 1960-talets första hälft blev bostadsköerna bara längre och längre, och bostadsbristen blev det stora politiska debattämnet. Kritiken växte mot regeringen och statsminister Tage Erlander. Detta speciellt efter att Erlander i en tv-debatt gett ett ungt par som ville ha bostad i Stockholm rådet ”att ställa sig i bostadskön”. Man bestämde att under en tioårsperiod bygga en miljon lägenheter.

Under de här åren byggdes det 1 005 578 bostäder i Sverige. Något egentligt ”program” för ökad bostadsproduktion handlade det egentligen inte om, och behövdes inte heller. Byggandet hade ökat stadigt under hela efterkrigstiden och uppgick bara under 1963 till 80 000 bostäder. Under år 1970 kom det till 109 843 nya lägenheter. Det året räknas som kulmen på miljonprogrammet. Ett år senare inleddes en kraftig omsvängning i bostadsbyggandet. Då fanns inte längre någon efterfrågan på lägenheter i flerbostadshus, vilket var det man främst hade byggt. Bostadsköerna hade helt enkelt byggts bort, och efter 1971 stod fastighetsbolagen i stället inför uthyrningsproblem.

Under miljonprogrammet kom flera av förorterna till t ex Akalla, Tensta, Bredäng, Skärholmen, Vårberg men man byggde också på Södermalm – Drakenbergsområdet och Tideliusområdet och kvarteret Plankan som det nu är så mycket diskussion om.

Vårt område byggdes av det kommunala bostadsföretaget Hyreshus i Stockholm (övertogs senare av Svenska Bostäder) och ritades av Lars Bryde. Lars Bryde ritade ett stort antal byggnader både i Stockholms innerstad och förorterna. Han har många gånger uppmärksammats för sin skicklighet som bostadsplanlösare. Det svenska normsystemet vid denna tid, God Bostad 1954, 1960 respektive 1964, var mycket detaljerat med regelmått för varje rum med angivelser av bredd och djup med särskild standard för dörrar, fönster, skåp och garderober. Solvärdesdiagram styrde husens placering för att säkra flest antal soltimmar i bostäderna. I Brydes fall gav normsystemen en kvalitet i planlösningarna som idag är långt ifrån självklar. Ljusa badrum med fönster, stora balkonger, ljusa trapphus och öppen planlösning i lägenheterna.

Tideliusgatan efter folkskollärare Tidelius

Carl Herman Tidelius (1854-1927) började som lärare i Maria/Katarina Folkskola där många av barnen från nödbostäderna gick. Ofta kom de inte till skolan för att de inte hade kläder och skor.

Tidelius skriver själv i Katarina skola 1880.

”Gossarna i avdelningen var 46, varav 35 à 36 närvarande. Alla, utom två, var smutsiga, långhåriga, okammade och gränslöst trasiga. Särskilt fäste jag mig vid, att mer än halva antalet hade träskokängor och många hade, trots att det var mitt i vintern, strumpor utan bottnar och trasiga guttaperkagaloscher fastbundna med tåtar.”

Tidelius gav bort av sina egna skor och kläder och ”tiggde” kläder och pengar från mer välbärgade söderbor. Han uppmuntrade också eleverna till utflykter och museibesök. Allt hans engagemang resulterade i att eleverna kom till skolan och blev flitigare. Han startade också verksamhet med skollovskolonier, en verksamhet som fortfarande finns kvar. Vi är nog många stockholmare som varit på kollo när vi var barn!

CHT-pojkarna, namnet efter Tidelius initialer, som startade 1920, tog initiativ till att minnestavlan på huset Tideliusgatan 67 – 71 sattes upp.

Kvarteret Pinnpojken 1968

Mariannes berättelse

I maj 1968 flyttade jag, min man Bengt och våra två barn Göran, 10 år, och Anna Lena, 6 år, in i 55an. Vi kom från Hagsätra och hade stått i byteskö i sju år. Vi hade fått några erbjudanden tidigare som vi tackat nej till. I Pinnpojken hade vi ett par olika lägenheter att välja på och valde en fyrarummare på fjärde våningen med en månadshyra på 820 kr. Jag tror att det var så att för att man skulle bli erbjuden en fyrarummare måste man ha minst två barn. Hyreshus i Stockholm, som senare ingick i Svenska Bostäder, var ju ett kommunalt fastighetsbolag och hade därför möjlighet att bestämma hur man fördelade lägenheterna efter familjestorlek.

När vi flyttade in var det i en byggarbetsplats. Bland annat fanns inte balkongräcke men balkongdörren var inte spärrad! Gården var en grus/lergrop. Ringvägen med mycket trafik låg nära. Jag kände mig väldigt tveksam. Vi kom från en trygg miljö med dagmamma i huset, lekplats och fotbollsplan alldeles nära och ingen trafik. Vad som var positivt var att Görans nya klass i Eriksdalskolan verkade bra och att Anna Lena fick dagisplats. Det var första gången hon fick plats på dagis. Då var det nästan bara barn till ensamstående föräldrar som fick dagisplats.

Eftersom det var mest stora lägenheter var det barnfamiljer som flyttade in – de flesta var nog lägre tjänstemän. När gården blev iordningställd såg den ungefär ut som nu, men det kryllade av ungar. De lekte ute med spontana lekar, hoppa hopprep, hoppa hage, spela kula och sparka boll där det fanns en liten plats för det, Ibland blev det på Eriksdals skolgård eller planen intill. Det betydde att Ringvägen måste korsas, det fanns ingen tunnel under den. Vi kände igen de flesta barnen och blev det något bråk så tog den vuxna som var i närheten itu med det. Vi hade dessutom en ”portvakt” eller fastighetsskötare som höll ordning på både barn och vuxna! De flesta barnen hade inga fritidsaktiviteter förutom spontanleken. Vi föräldrar skjutsade inte barnen hit och dit, det var närmiljön som gällde. När barnen blev lite äldre och började röra sig utanför kvarteret fanns det miljöer som inte var så trevliga, t ex Björns trädgård som redan på den tiden var känt för att vara tillhåll för knarkare. Detta ledde till att vi genom hyresgästföreningens lokalkommitté fick låna fritidshemslokalen i Alnmåttet på kvällarna. Där ”vaktade” vi föräldrar och ungdomarna kunde spela bordtennis eller ett parti schack. Jag minns inte att man spelade högljudd musik.

Det fanns nog ingen musikanläggning. Jag skriver ”vaktade” för jag tyckte nog att jag bara vaktade medan min man Bengt var lite mer aktiv. Han lärde bland annat ut grunderna i schack och boxning!

På helgerna hade vi inte tillgång till lokalen. Då hade vi ungdomsgård hemma i vårt kök – allt för att inte trakterna kring Björns trädgård skulle locka. Det kunde sitta sju, åtta ungdomar i köket. Det gick åt mycket te och smörgås!

Ringvägen 79-85, mitt emot Eriksdalshallen.
Byggår 1932-1933, arkitekt Nils Grafström och byggherre/byggmästare Nils Hellberg.
DSSM Foto: Almberg och Preinitz